onedirectioninfectionstories

Dem blöta topparna droppade gränslöst över golvet och skapade en tämligen hög halk-risk, självklart var hårtorken kvar i Sverige. Ena resväskan slängdes upp med en duns på sängen och dussintals plagg hamnade i högar på golvet på jakt efter hennes favorit jeans - dem ljusa, knappt utåtsvängda och lagom trashade jeansen från Hollister. När endast tre färgglada bh:ar och en egengjord broderad topp låg kvar i den rensade väskan insåg hon att dem redan var framlagda sedan innan duschen. Suck. Trots att fuktigheten från duschvattnet fortfarande levde kvar tryckte hon jeansen över vaderna med viss motståndskraft, sedan åkte favorit-tishan härstammad från Beyond Retro på, en V-ringad svart en. Stående framför den guldramade spegeln med FACE-necessären framför sig granskade hon genomträngande sitt yttre, det halvlånga honungs-guld färgade håret som var klippt med precision kring topparna, dem gröna, hasel-formade ögonen som har sett 18 år på jorden, dem noggrant borstade tänderna med den snea undertanden. Hon fick ofta komplimanger för hennes utseende, dock var ytlighet överskattat enligt henne själv. Ögonfransböjaren omfamnade hennes långa mörkbruna fransar och handen tryckte synkat med, efter ett upprepat förfarande på höger öga åkte några försiktiga drag mascara på. Dagen till ära målade hon läpparna i en ljus aprikos-färg, redo för Londons alla överaskningar! Favorit-melodin "Hitten" började plötsligt spela från det bortglömda handbaget, förskräckt över ljudet som hade brutit den harmoniska tysnaden sprang jag för att svara.

Stressad och fumlig letade jag fram Iphonen ur innerfacket, på displayen stod namnet som skulle glömmas "Harry". Utan närmare eftertänksamhet tryckte jag på "Answer" och hörde mig själv säga med sådan självsäkerhet "Hey Harry, Glad you called!", förvånad över entusiasmen rösten bar med sig börade jag tvivla, Var jag verkligen glad att han ringde? Är det mitt undermedvetna som spelar ett spratt? Men tankebanan som kretsande kring detta ämne bröts av Harrys djupa röst "Wow, I'm glad you said that cause I actually been wanting to call ever since we said goodbye", ärlig och ödmjuk, varför skulle han förstöra allt med sin perfektionism!? Skrattande och delvis generad svarade jag något heltöntigt såsom "And now you did". Med fötterna uppslängda över en klädhög och huvudet nedtryckt mellan två kuddar kom jag på mig själv med att rodna, fnittra och le som ett fån. Överraskad över min starka reaktion gemtemot Harry skapades en djup rynka mellan mina plockade ögonbryn.

"Ehm, I called too ask you out actually, If in case you happened to not have a boyfriend whitch I find quite unbealievble concidering your looks" Harry's röst tonades ner en snäpp, troligtvis av nervositet då han framförde sitt ärende. "So, where do we meet?" Sa jag kort efter för att underlätta Harry's nervositet, kort därpå hördes ett tungt andetag släppas ut, lättnad. "I was thinking maybe today? If of course you are free" frågande han med en röst fylld med öppen lycka, lycka över vad? Mig? Vilken absurd situation, rentav komisk. "I'm free as a bird" Svarade jag skämtsamt och njöt av hur avslappnat samtalet kändes. "Great! What about Hyde Park in an hour?" sa Han på sitt Brittiska vis, "That'll be great! See you then, bye!" inom en tredjedels sekund hade jag lagt på i ren förvirring, utan väntan på svar. Tusen små tankar, upprymdhet blandat med tvivel och ren glädje sköljde över mig. Vad var egentligen konsekvenerna av att dejta ett så pass välkänt namn? Namnet, berömmelsen osv. var inte det jag ville dejta utan den utom-denna-jord vackra killen jag träffade vid Kaffeautomaten. Natasha lungna dig, det är bara första dejten, överanalysera inget nu bara njut, intalade jag mig själv. 14:30, bara 48 minuter kvar till min dejt med Harry Freaking Styles...

---

"Natasha, älsklingen, kan du inte låta pappa och mig skjutsa dig till Arlanda?" Hördes en len, ödmjuk röst säga.

"Mamma, Jag tar en taxi. Ni ska inte behöva gå upp tre på morgonen bara för att göra det en taxi kan göra bättre" sa jag skämtsamt, mamma hade fått körkortet indraget pga. vårdslöst körande, dock var det sju år sedan men det var omöjligt att sluta skämta om det när tillfället var givet.

"Passa dig" Sa hon och knuffade skämtsamt till mig på axeln.

"Kompromiss, jag väcker er och säger farväl någon timma innan jag åker, okej?" Föreslog jag med en ton som betydde att jag redan hade bestämt att så skulle det bli.

"Okej gumman, gör så" Sa hon mjukt innan hon gav mig en lång kyss på pannan, flytten tog hårt på henne.

"Peep-Peep Peep-Peep". Nej. Jo. Snoooze.

"Älskling? Hon är 03:46, taxin är här om 10 minuter" En välbekant hand strök mig över håret och nerför kinden, yrvaken slog jag upp ögonen och fick syn på mamma. Långsamt började hjärnkontoret återfinna sin funktion, tillslut insåg jag vad klockan var. 03:48. Vilken jävla mardröm! I stressens hetta lyckades jag få på mig mina absolut mjukaste yoga-byxor, inköpta på Hollister, och närmaste hoodie till hands. Vad som kändes som en minut senare satt jag fastknäppt i taxin med taximeter tickande på 48 kronor, "Till Arlanda, terminal 5". Med lurarna i öronen och huvuden lutat mot det svalkande fönstret var jag nu påväg, mot London.

Avgång 05:20, flight 4598 mot Heathrow Airport, London. Efter en snabb uträkning av tiden och en dubbel-checkning av Gaten (34) hade jag konstaterat att det fanns gott om tid för frukost. Hoppsande - trots den tidiga morgonen - begav jag mig mot närmaste café. Café Ritazza samt croissanter i sällskap av yoghurt blev det! Med en mätt mage, handbagaget som rullandes tätt intill mina vader och en galax fylld med känslor var jag nu redo för London.

178 minuter senare befann jag mig nu på Engelsk mark, inklämd mellan en överviktig man med skägg och en krokig gammal dam med turkos ögonskugga, livet är underbart. Ett hundratals pingvin-steg senare stod jag nu vid en automat och försökte banka kaffe ur en värdelös behållare.

"Need help?" Förskräckt över det främmande lätet av en engelsk-talande människa vände jag mig om, en kille vars ålder verkade stämma överens med min stod och log mot mig. Med mörkt-brunt lockigt hår som gungade i takt med hans kropp sträckte han sig över mig och tryckte lätt på en utnött knapp. Det lät om automaten som nu hade bestämt sig för att jag skulle få kaffe trots allt.

"Thanks! Brilliant move there, with the button" utbrast jag förvånad över språket som ekade sig fram genom det höga väggarna och det ståtliga taket. Han presenterade sig själv som Harry, genom en bred dialekt.

"Natasha" sa jag bemötande, våra händer var fortfarande i beröring. Generad över handskakningens förlängande beröring drog jag ur handen ur hans mjuka grepp.

"So, Natasha...Need help with those bags?" Sa han, bekymrad över storleken på bägge väskorna.

"I can carry my own luggage you know" Snäppte jag svar, men en sylvass, frånstötande röst. Dumma Dumma Dumma Natasha. Ångern sköljde över mig sekunden jag såg hur hans vackra leende föll och blev till bara ett kallt streck.

"Fine" Muttrade han med sin breda dialekt, upppenbart sårad.

"No, I'm Sorry. I had no reason to snap at you. I was just tired, lack of sleep." Orden snubblade kors och tvärs men det syntes i hans flinande, roade uttryck att han hade godtagit ursäkten. Osäker på flinandet la jag till "Honestly I really am Sorry", dramatiskt men effektivt.

"I understand, have been flighing from Melborne myself. Not very pleasant." Det öppna, lättsamma sättet han kommuniserade på förundrade mig.

"I can imagine" skrattade jag fram, och gav klockan en hastig blick - 09:16. "Oh times ticking away, I better get going, but thanks once again for the help with the coffee" Ursäktande och tacksamt greppade jag handtagen i varsin hand och begav mig mot Taxi-skylten.

"Wait! Can I have your number?" Ett pirr uppenbarade sig i magen och leendet växte.

"Sure, thought you'll never ask!" Sa jag med en självsäkerhet som var främmande men välkommen. Jag räckte honom min rosa-glittrande Iphone och själv stod jag där med hans Blackberry och knappade in ett välövat rummer 44-077809654.

"Thanks" Sa han återigen genom hans djupa stämma och vackra dialekt. Med en blinkning från väster öga och en tafatt vinkning försvann han genom en tät folkmassa av turister. Det var först nu det uppenbarade sig, han var så välbekand. Harry. Herregud, snurrig och chockad förstod hon, det var ingen vanlig Harry med lockigt hår och rysligt vackra ögon, det var Harry Styles från One Direction - Hennes systers stora dyrkan.

---