onedirectioninfectionstories

Dem blöta topparna droppade gränslöst över golvet och skapade en tämligen hög halk-risk, självklart var hårtorken kvar i Sverige. Ena resväskan slängdes upp med en duns på sängen och dussintals plagg hamnade i högar på golvet på jakt efter hennes favorit jeans - dem ljusa, knappt utåtsvängda och lagom trashade jeansen från Hollister. När endast tre färgglada bh:ar och en egengjord broderad topp låg kvar i den rensade väskan insåg hon att dem redan var framlagda sedan innan duschen. Suck. Trots att fuktigheten från duschvattnet fortfarande levde kvar tryckte hon jeansen över vaderna med viss motståndskraft, sedan åkte favorit-tishan härstammad från Beyond Retro på, en V-ringad svart en. Stående framför den guldramade spegeln med FACE-necessären framför sig granskade hon genomträngande sitt yttre, det halvlånga honungs-guld färgade håret som var klippt med precision kring topparna, dem gröna, hasel-formade ögonen som har sett 18 år på jorden, dem noggrant borstade tänderna med den snea undertanden. Hon fick ofta komplimanger för hennes utseende, dock var ytlighet överskattat enligt henne själv. Ögonfransböjaren omfamnade hennes långa mörkbruna fransar och handen tryckte synkat med, efter ett upprepat förfarande på höger öga åkte några försiktiga drag mascara på. Dagen till ära målade hon läpparna i en ljus aprikos-färg, redo för Londons alla överaskningar! Favorit-melodin "Hitten" började plötsligt spela från det bortglömda handbaget, förskräckt över ljudet som hade brutit den harmoniska tysnaden sprang jag för att svara.

Stressad och fumlig letade jag fram Iphonen ur innerfacket, på displayen stod namnet som skulle glömmas "Harry". Utan närmare eftertänksamhet tryckte jag på "Answer" och hörde mig själv säga med sådan självsäkerhet "Hey Harry, Glad you called!", förvånad över entusiasmen rösten bar med sig börade jag tvivla, Var jag verkligen glad att han ringde? Är det mitt undermedvetna som spelar ett spratt? Men tankebanan som kretsande kring detta ämne bröts av Harrys djupa röst "Wow, I'm glad you said that cause I actually been wanting to call ever since we said goodbye", ärlig och ödmjuk, varför skulle han förstöra allt med sin perfektionism!? Skrattande och delvis generad svarade jag något heltöntigt såsom "And now you did". Med fötterna uppslängda över en klädhög och huvudet nedtryckt mellan två kuddar kom jag på mig själv med att rodna, fnittra och le som ett fån. Överraskad över min starka reaktion gemtemot Harry skapades en djup rynka mellan mina plockade ögonbryn.

"Ehm, I called too ask you out actually, If in case you happened to not have a boyfriend whitch I find quite unbealievble concidering your looks" Harry's röst tonades ner en snäpp, troligtvis av nervositet då han framförde sitt ärende. "So, where do we meet?" Sa jag kort efter för att underlätta Harry's nervositet, kort därpå hördes ett tungt andetag släppas ut, lättnad. "I was thinking maybe today? If of course you are free" frågande han med en röst fylld med öppen lycka, lycka över vad? Mig? Vilken absurd situation, rentav komisk. "I'm free as a bird" Svarade jag skämtsamt och njöt av hur avslappnat samtalet kändes. "Great! What about Hyde Park in an hour?" sa Han på sitt Brittiska vis, "That'll be great! See you then, bye!" inom en tredjedels sekund hade jag lagt på i ren förvirring, utan väntan på svar. Tusen små tankar, upprymdhet blandat med tvivel och ren glädje sköljde över mig. Vad var egentligen konsekvenerna av att dejta ett så pass välkänt namn? Namnet, berömmelsen osv. var inte det jag ville dejta utan den utom-denna-jord vackra killen jag träffade vid Kaffeautomaten. Natasha lungna dig, det är bara första dejten, överanalysera inget nu bara njut, intalade jag mig själv. 14:30, bara 48 minuter kvar till min dejt med Harry Freaking Styles...

---